Frågan alla som jag mött den här veckan ställt är förstås: ”Hur var det?”.
Jo, otroligt kul och häftigt i början. Sporrad av grupptrycket och den lyckliga energin från alla tappra löpare, funktionärer och publik så sprang jag faktiskt lättare än någonsin. Inte lika kul andra varvet. Man kan säga att jag då gick in i en ny tideräkning. Precis som nyktra alkoholister lär sig att ta en dag i taget, så räknade jag en vätskestation i taget. De kommer med geniala tre kilometers avstånd, så genom att klunka sportdryck gående några steg får kroppen vila och energi nog för att orka springa precis tre kilometer till. Plötsligt var jag i mål!
Att jag tränat för just detta är förstås det främsta skälet att det gick lätt. Men avgörande i det vädermässigt sämsta Stockholm Marathon någonsin var:
Kläderna. De flesta löpare som bröt loppet i år gjorde det inte för att de slarvat med träningen utan för att kylan sänkte kroppstemperaturen till en nivå där kroppen inte längre har något värmande blod att skicka till de stora musklerna eftersom den måste prioritera att hålla igång livsviktiga organ som hjärta och hjärna.
Själv höll jag mig varm tack vare tröjan i merinoull som värmde även när den var genomblöt, en otroligt ful och alldeles för stor väst som jag lånade av min man i sista stund (släppte igenom väta men skyddade mot vinden och skapade en värmande luftficka innanför) och en fleecebuff neddragen över öronen som fungerade som locket på en kastrull.
Pedikyren. Bra löparstrumpor, insprungna skor och välklippta tånaglar är förstås grunden, och än viktigare när man fräser fram i vattenpölar. Jag toppade med en rejäl klick Voltaren under ett compeedplåster vid tåleden på vänster fot, som brukar ge mig problem efter en stunds löpning. Det gummiaktiga plåstret liksom smälte av reaktionen med gelen och bildade ett perfekt format och stöttande inlägg under foten, samtidigt som diklofenak (den aktiva substansen i Voltaren) bedövade. Plåstrade i förebyggande syfte även om de tår jag vet ibland kan få blåsor, fast då med vanligt vävplåster. Faktiskt är det första gången någonsin jag sprungit längre än en mil utan att känna smärtor i fötterna!
Sedan hjälpte det förstås till att jag hade en perfekt uppladdning:
Vilan. Det betydligt lugnare träningsschemat de sista två veckorna skapade både ett löpsug och toppade formen.
Kosten. Onsdag-fredag åt jag lite mer kolhydrater än vanligt för att ladda kroppen med energi, samt rödbetor och rabarberkompott som båda innehåller nitrat för att öka kväveoxidhalten i blodet vilket minskar energibehovet vid ansträngning. Jag drack också mycket vatten för att understödja och binda upp kolhydraterna (när jag startade på lördagen hade jag gått upp ett kilo).
Visualiseringen. En liten stund varje dag veckan före loppet såg jag framför mig hur jag sprang i mål på Stadion, stark och glad. På andra varvet när jag blev allt tröttare, handlade mina tankar därför enbart om att skaffa mer energi till musklerna – aldrig om att inte klara loppet.
Och precis allt som jag skrivit om här ovan är lätta saker som länge hört till mitt teoretiska vetande, men som jag aldrig skulle fått för mig att använda praktiskt om jag inte för ett år sedan hade ledsnat på att vara en soffpotatis.
Det har varit ett av mitt livs absolut bästa, roligaste och friskaste år och i dag kan jag faktiskt tänka: Vilken tur att jag var så himla degig, håglös och ur form då. För annars hade jag kanske aldrig kommit på den fantastiska idén att springa ett helt maraton!