I och med att jag sprang i mål på Stockholm Marathon den 2 juni så har jag uppnått det mål jag hade med bloggen Lätta steg och därmed blir det inte fler inlägg här. Vill passa på att tacka alla som följt mig för smarta tips, sporrande hejarop och intressanta frågeställningar som gjorde satsningen på maran ännu roligare!

För dig som är sugen på att börja springa: bläddra gärna i mina gamla inlägg för inspiration, och undrar du något som handlar om löpning eller motivation så är du varmt välkommen att mejla mig på anna-viktoria.samuelsson@halsa.se.

Kram Anna-Viktoria

Frågan alla som jag mött den här veckan ställt är förstås: ”Hur var det?”.

Jo, otroligt kul och häftigt i början. Sporrad av grupptrycket och den lyckliga energin från alla tappra löpare, funktionärer och publik så sprang jag faktiskt lättare än någonsin. Inte lika kul andra varvet. Man kan säga att jag då gick in i en ny tideräkning. Precis som nyktra alkoholister lär sig att ta en dag i taget, så räknade jag en vätskestation i taget. De kommer med geniala tre kilometers avstånd, så genom att klunka sportdryck gående några steg får kroppen vila och energi nog för att orka springa precis tre kilometer till. Plötsligt var jag i mål!

Att jag tränat för just detta är förstås det främsta skälet att det gick lätt. Men avgörande i det vädermässigt sämsta Stockholm Marathon någonsin var:

Kläderna. De flesta löpare som bröt loppet i år gjorde det inte för att de slarvat med träningen utan för att kylan sänkte kroppstemperaturen till en nivå där kroppen inte längre har något värmande blod att skicka till de stora musklerna eftersom den måste prioritera att hålla igång livsviktiga organ som hjärta och hjärna.
Själv höll jag mig varm tack vare tröjan i merinoull som värmde även när den var genomblöt, en otroligt ful och alldeles för stor väst som jag lånade av min man i sista stund (släppte igenom väta men skyddade mot vinden och skapade en värmande luftficka innanför) och en fleecebuff neddragen över öronen som fungerade som locket på en kastrull.

Pedikyren. Bra löparstrumpor, insprungna skor och välklippta tånaglar är förstås grunden, och än viktigare när man fräser fram i vattenpölar. Jag toppade med en rejäl klick Voltaren under ett compeedplåster vid tåleden på vänster fot, som brukar ge mig problem efter en stunds löpning. Det gummiaktiga plåstret liksom smälte av reaktionen med gelen och bildade ett perfekt format och stöttande inlägg under foten, samtidigt som diklofenak (den aktiva substansen i Voltaren) bedövade. Plåstrade i förebyggande syfte även om de tår jag vet ibland kan få blåsor, fast då med vanligt vävplåster. Faktiskt är det första gången någonsin jag sprungit längre än en mil utan att känna smärtor i fötterna!

Sedan hjälpte det förstås till att jag hade en perfekt uppladdning:

Vilan. Det betydligt lugnare träningsschemat de sista två veckorna skapade både ett löpsug och toppade formen.

Kosten. Onsdag-fredag åt jag lite mer kolhydrater än vanligt för att ladda kroppen med energi, samt rödbetor och rabarberkompott som båda innehåller nitrat för att öka kväveoxidhalten i blodet vilket minskar energibehovet vid ansträngning. Jag drack också mycket vatten för att understödja och binda upp kolhydraterna (när jag startade på lördagen hade jag gått upp ett kilo).

Visualiseringen. En liten stund varje dag veckan före loppet såg jag framför mig hur jag sprang i mål på Stadion, stark och glad. På andra varvet när jag blev allt tröttare, handlade mina tankar därför enbart om att skaffa mer energi till musklerna – aldrig om att inte klara loppet.

Och precis allt som jag skrivit om här ovan är lätta saker som länge hört till mitt teoretiska vetande, men som jag aldrig skulle fått för mig att använda praktiskt om jag inte för ett år sedan hade ledsnat på att vara en soffpotatis.

Det har varit ett av mitt livs absolut bästa, roligaste och friskaste år och i dag kan jag faktiskt tänka: Vilken tur att jag var så himla degig, håglös och ur form då. För annars hade jag kanske aldrig kommit på den fantastiska idén att springa ett helt maraton!
 

Mötte söndagen svårt strakbent och något trött (hög på endorfiner och med muskler som smärtade vid minsta förflyttning i sängen sov jag inte en blund under natten) men räddades av min son Calles utmaning: Minimaran! Promenaderna fram och tillbaka mellan Östermalms IP och Stadion var precis vad min kropp behövde för att tvinga ut slaggprodukterna ur systemet och påbörja återhämtningen.

Calle klarade förstås de 2,3 kilometrarna galant, men var efteråt inte helt nöjd med storleken på sin medalj. När jag såhär i efterhand ser fotot på oss två,  inser jag att detta nog inte går till historien som mitt mest pedagogiska och psykologiskt inkännande ögonblick som mamma...

4 timmar, 52 minuter och 58 sekunder tog det för mig att slutföra Stockholm Marathon, och då hann jag med ett pubbesök längs vägen när naturen kallade (nej, SÅ mycket gillar jag inte öl, det var toaletten jag ville åt).

När jag kom i mål var jag helt genomblöt, kall, trött och lycklig, men jag får nog vänta tills i morgon med att rekapitulera alla upplevelser. Just nu har jag lite ont om energi...

Men innan jag loggar ut vill jag tacka för alla hejarop och lyckönskningar: här, på facebook, mejlen, via sms och längs banan. Så mycket kärlek, jag är djupt rörd. Kram och godnatt!

Ps. På bilden springer jag den sista skälvande kilometern.  Det trodde jag aldrig när jag stod i startfållan, att jag skulle springa den med ett leende på läpparna!

Imorgon är det dags! Nummerlapp införskaffad. Pastaparty bevistat (Zeta bjuder alla som springer Stockholm Marathon på pastasallad dagen före). Jag har startnummer 21362 och startar förstås i sista startgrupp, kl 12.10.

Går man in på klart.se så kan man läsa att det just då ska regna, vara fem plusgrader, blåsa nio m/s men upp till 22 i byarna, vilket allt sammantaget kommer att upplevas som en minusgrad. Sådär mysigt...

Har velat fram och tillbaka vad gäller om jag ska satsa på att springa i funktionsmaterial eller ylle, vägt för och emot. Säkert spelade det faktum att jag redan var genomfrusen (efter att ha köat för nummerlapp och pasta utomhus) roll för att jag till slut gick till Addnatures butik på Birger Jarlsgatan och köpte mig den här tunna tröjan i merinoull från Icebreaker. Förhoppningsvis kommer den hålla mig varm under vindjackan, merinoull har ju den fördelen att den värmer även om den skulle bli blöt. Köpte den dessutom en storlek för stor för att kunna dra ner ärmarna över händerna som "vantar" när det behövs - känns som det blir för mycket att hålla reda på med lösa handskar i morgon.

Nu går jag och lägger mig, nöjd med vetskapen att jag under ett års tid målmedvetet har tränat, ätit, levt och utrustat mig på det sätt som jag tror kommer att ge mig de bästa möjliga förutsättningarna att klara av att springa fyra mil, två kilometer och 195 meter i morgon. Önska mig lycka till!

Får man komma med ett litet bloggtips? Hälsas duktiga medarbetare Martina Cederqvist har en jättemysig blogg om framför allt yoga, men den handlar om mycket annat hälsorelaterat också. I dag skriver hon på sitt sköna, avslappnade och inspirerande vis om yogisk joggning.

 Nu känns det verkligen att något stort är på gång. Humöret har vänt uppåt igen, veckans träningsschema är nästan oförskämt vilsamt och fokus ligger först och främst på mat.

Igår kväll fick jag för mig att det kliade lite i halsen och avstyrde snabbt alla planer på kolhydrattömning, som egentligen var dagens plan. Risken är alltför stor att den snabba omställningen i kroppen medför nedsatt immunförsvar i stället för att göra cellerna redo för den kolhydratinlagring som ska ske onsdag, torsdag och fredag.

Ser fram emot allt gott och kolhydratrikt jag ska äta då! Pizza med rödbetor och chevre är en favorit - rödbetor innehåller nitrat som bevisat sänker blodtrycket, förbättrar uthålligheten och minskar energikostnaden vid löpning. Varför är forskarna inte helt på det klara med än, men den troligaste teorin är att nitrat bildar kväveoxid som vidgar blodkärlen. 

De riktiga maratonproffsen dricker någon halvliter rödbetsjuice varje dag i en hel vecka före ett lopp, men jag är lite skeptisk till de mängderna – nitrat är trots allt ett gift, och jag är lite rädd om mina njurar.

Eftersom loppet startar klockan tolv tänker jag mig en ovanligt stabil frukost på lördag morgon. Då lagar jag Green Kitchen Stories fantastiskt smarriga råggröt med öl. Här talar vi verkligen om en "breakfast for champions"! Jag fuskar dock lite och lägger salt i gröten, agavesirap i rabarberkompotten och äter Skyrs proteinrika vaniljyoghurt till. 

 Oj, vad konstigt det känns att det nu bara är drygt en vecka kvar innan den stora dagen. Jag borde förstås fokusera mentalt och visualisera hur bra det kommer att gå. Sova massor. Äta supernyttigt, bälga i mig vatten och slaviskt följa träningsschemat denna formtoppningsvecka.

I stället stressar jag runt som en duracellkanin till den grad att jag tog fel på dag när Löplabbet bjöd in till servicekväll för alla marathondeltagare (håll tummarna för att jag håller den 2 juni kvar i minnet). Vaknar på nätterna och kan inte somna om. Äter för mycket mackor, är ofta törstig i den stekande solen och fuskar kolossalt med träningen.

Var i all sin dar kom den där idiotiska idén att jag skulle springa ett maraton från?! Känner faktiskt inte alls för löpning just nu. När väl det här är över ska jag aldrig mer ta ett snabbt steg i onödan. Inte ens för att hinna med bussen. 

Skönt då att allt i livet inte handlar om löpning, man har ju ett jobb att sköta också. Igår var jag till exempel på Fotografiska museet och Casalls visning av höstens kollektion träningskläder. Blev otroligt sugen på de långa tightsen i svart och guld, tänk att se ut som Superwoman varje gång man ger sig ut på en löprunda! Fast just det ja, jag skulle ju sluta springa. Hm... Med maratonpremiärnerver och PMS är det förmodligen inte rätt tid att ta några stora beslut just i dag.

Sprang för första gången tillsammans med min man i dag, på maratonschemats sista långlöpning. Min löparkompis Lena är bortrest på semester och han erbjöd sig frivilligt att hänga med runt större delen av Värmdö.

Innan vi kom iväg ägnade jag, som har tränat så mycket löpning det senaste året, mycket tid och energi åt att oroa mig för hur han, som mest tränar på gym, skulle orka hela sträckan (2,2 mil). Tog i hemlighet med mig busskortet, om han skulle tvingas bryta. Tvingade honom att plåstra bröstvårtorna för att slippa skavsår. Laddade även upp med extra energigel, men kunde tyvärr inte ta med dubbelt så mycket vatten och sportdryck på grund av vätskebältets begränsningar.

När vi sedan kom ut på vår runda gick energin i stället åt till att irritera mig över hur han drog upp tempot hela tiden. Ständigt låg ett halvt steg framför och stressade mig (jag vill inte ha någon hare). Att han drack upp nästan hälften av min sportdryck (glömde snabbt bort att det var jag som bjöd). Berättade dåliga göteborgsvitsar för att ”muntra upp mig” (jag är från Göteborg och har redan hört alla. Alltså alla.) Och såg så oförskämt pigg ut, när jag själv led svårt av både värmen, diverse skavsår och sällskapet.

När han, trots att jag gnällt och klagat på honom oavbrutet i nästan två mil, bar mig över ett dike fyllt av brännässlor, så bad jag i alla fall om ursäkt för att jag är en sådan bitch. Och så här någon timme efteråt tycker jag att han är rätt så fantastisk. Inte minst för att han står ut med mig och stöttar mig i precis vad jag än tar för mig – även när jag har PMS:et från helvetet.
 

Ett tips för dig som liksom jag springer rätt långsamt – träna bröst och triceps!

Sprang till Gustavsbergs badhus i dag, en sträcka på knappt en mil. De första kilometrarna kändes sega och oinspirerade, men under den senare hälften av sträckan sprang jag snabbare än någonsin förr.

Det tackar jag träningsvärken i bröst och triceps för, som kom sig av ett intensivt 45-minuters muskelpass på gymmet i onsdags (det första på mycket länge). Genom att framförallt armmusklerna gjorde sig påminda så började jag också använda dem. Och den större kraften och rörelsen i armpendlingen – som ska gå rakt framåt/bakåt för att vara som mest effektiv – gjorde att jag fick världens fart. Ja, för att vara mig alltså. När jag kom fram till simhallen simmade jag dessutom 200 ovanligt snabba meter, innan jag jagade sonen och hans kompis genom vattenvirveln i timmar.

Att klara ett maraton har varit både piskan och moroten under det senaste året, men detta – att både orka och känna lust att leka lika länge som mitt barn – är den överlägset största vinsten med hela det här träningsäventyret.